history-in swedish

Att vinna konstvideoklassen i Västerås filmfestival 1991, var en efterlängtad triumf för fRa-film. Efter att i flera år kämpat med oförstående jurymedlemmar, så kändes det som fRa-film äntligen hittat hem. Att producera en vinnande videofilm, utan att svika sina ideal, var onekligen en bedrift. Men vägen dit hade varit lång och mödosam. fRa själv erkänner att han inför denna festival varit inställd på att lägga ner all konstnärlig produktion, för att istället satsa på kommersiel industrifilm. Vändpunkten blev några uppskattande rader i tidningen Filmkrets, där Mystomtefilm i en intervju lyfte fram fRa-film som sina favoriter i amatörfilmens Sverige. Detta plus vinsten i konstvideoklassen blev avgörande för fRas beslut att fortsätta. För att till fullo förstå hur fRa-film fungerar och varför filmerna ser ut som de gör måste man gå tillbaks i historien, nämligen till de första strävsamma åren som kom att prägla fRa-films framtida utformning. Vi beger oss till år 1976. Efter att i några år lånat sin fars dubbel-åtta kamera, så inhandlade den unge fRa en mycket eftertraktad Eumig S-8 kamera, och påbörjade således sin karriär som envis och fullständigt vansinnig amatörfilmare.

Året var 1976.

Smalfilms Sverige var lyckligt ovetande om vad som var på gång i industristaden Västerås.

Den allra första produktionen, Mystiska anhopningar, filmades uppe i familjens sommarstuga, med tvenne kusiner som villiga aktörer. Förutom ren galenskap, utmärkte sig denna första fRa-film för det som senare kom att genomsyra alla produktion, nämligen en suverän känsla för bild och musik i samspel

Nästa produktion, Sequens, filmades planlöst på hemmaplan med kompisar, livligt agerandes framför kameran. Det hela redigerades och musiksattes på ett suveränt sätt. Det rådde nu inget tvivel om hur fRa-films kommande produktioner skulle se ut. Bild och musik som en fungerande helhet.

Det gjordes även försök till spelfilmer, dock under förutsättning att vackra kvinnor spelade huvudrollen.

Anna Pia hade huvudrollen i tre spelfilmer med uttalad handling men med musiken som bärande faktor. Den tredje filmen i trilogin klipptes dock sönder av okänd anledning. fRa började nu arbeta med den form som skulle genomsyra all produktion fram till nutidens videoproduktioner.

Film du Arth med sin speltid på 30 minuter, gav således form åt kommande produktioner. Innehållandes ett antal sekvenser, alla byggda på musikstycken, och för den utomstående till synes utan handling, så var denna form perfekt för den produktive fRa, som fullständigt öste ur sig den ena snutten efter den andra. De närmsta åren följde en rad liknande filmer, Dramyztica, Vadådada och Vadåfralla. Ett avbrott i dessa halvtimmes produktioner blev Nasatureve , som filmades på så vitt skilda platser som Östersund, Stockholm och V-ås. Slutscenen då bilden brinner a´la Bonanza höll på att få allvarliga konsekvenser för fRa-film. Höjden på lågorna missbedömdes och var nära att sätta eld på sovrummet där slutscenen filmades.

Det var under visningarna av dessa produktioner som fRa lärde känna stillbildsfotograf Ante Edelmann. Efter diverse pejlingar av varann under ihärdigt tédrickande, var man överens om att fRa-film behövde en ny inriktning. Man bestämde sig för att producera Avantgardistiska jazzfilmer. Tanken var att underlätta för publiken som börjat klaga på att de inget förstår. Frågan är om inte den nya inriktningen, gjorde det svårare för publiken. Sviten kom att innehålla ett antal kortfilmer och ett 45 minuter långt epos som gick under namnet Anno 19.00.

Kortfilmerna var en samproduktion mellan Ante och fRa, där stillbilder dubbelprojicerades med filmer. Casa in pellicola – studio var ett dokument över Park hotell som ligger bredvid fRas bostad.
Casa in pellicola – live var samma film fast framförd live inför en publik bestående av fRa-film själva. Världens första live film?
The return of the giant Hippopotamus är en Ante produktion rakt igenom. Kamera arbetet sköttes av fRa, dock utifrån Antes instruktioner som följdes ordagrant av fRa. Filmen utmärker sig kanske främst för sin förtext, som är längre än själva filmen. Den enda person utanför fRa-films innersta krets som haft insyn i fRa-films produktioner vid denna tidpunkt, är före detta Filmkretsskribenten Erik Fasth. fRa ringde och Erik lät sig villigt lockas till V-ås. Det var vid detta tillfälle som de berömda korten togs av fRa-film utanför Park hotell. På grund av den hatt som fRa bar vid fotograferingen så trodde många som läste intervjun att detta var ett gäng pretantiösa djupingar som försökte nästla sig in i smalfilmens Sverige.

Vid denna tidpunkt hade en tredje person anslutit sig till fRa-film, Claes Jonsson, också han stillbildsfotograf med sinne för det absurda. fRa lärde känna Claes i det militära och insåg att han funnit en person vars musik och filmintresse var perfekt för fRa-film.

Det var under arbetet med de avantgardistiska jazzfilmerna som fRa lärde känna en kompositör vars ljudproduktioner hade många likheter med fRas bildproduktioner. En slående likhet var att få uppskattade vad de sysslade med. Förutsättningarna för samverkan var med andra ord ypperliga. Eftersom Ante styrt in fRa-film på en mer offentlig och kommersiell väg insåg fRa att man inte hade råd att använda STIM ansluten musik. Lösningen blev således kompositören Conny Olivetti som vid denna tidpunkt hade svårt att nå ut med sina ljudalster. Olivettis första bidrag till en fRa-film kan höras på Conny Olivetti plays music for coffeeplantage and fRa drinks the same coffee . Anno 19.00 lär handla om discomusikens uppgång och fall och introducerade en ny figur i fRa-films mytologi, Mikael Poprope, det sista popsnöret, som personifierade discomusikens uppgång och fall.

Allt detta upplevs genom en mystisk figur, Stappler, som stapplar in i filmens början och ut i filmens slut. En del omotiverade snöscener togs i Storlien och vid premiären var vänner och bekanta positiva Därmed inte sagt att någon förstod vad det handlade om. Allt var som vanligt, trots den nya inriktningen. Kanske var det under någon av de efterföljande tédrickar kvällarna som Ante insåg vad som behövdes. Ett manus!!!! Naturligtvis! Ett manus som berättar en historia!

Samma kväll påbörjade Ante det manus som blev Popropes revenge . En vecka senare filmades allt under en och samma dag och de medverkande gjorde sina roller utan att veta vad filmen som helhet handlade om. Van från tidigare produktioner så var det heller ingen som frågade. Vid premiären emottogs filmen med stort jubel, kanske för att alla begrep handlingen, kanske för att alla var med i filmen.

Guvernör Andy i en tidig roll

Arbetet med en ny svit, Ich bin ein pilot!, innehållandes Banalistiska popfilmer påbörjades. fRa var övertygad om att banalismen var den nya inriktningen för fRa-film. fRa låste in sig och påbörjade det som Ante i fortsättningen kallade sovrumsprojekt. Ante och fRa-films tredje man, Claes Jonsson, höll sig i bakgrunden och besåg det hela med stor skepsis. Filmsviten var det mest komplexa som fRa genomfört då de flesta filmerna byggde på ett vilt experimenterande med den dubbel- projiceringsteknik, som fRa upptäckt under arbetet med Vadåfralla. I dag erkänner fRa att hälften hade varit nog, men anser ändå att experimenterandet var ett måste, för att nå fram till de guldkorn som sviten trots allt innehöll. Två av filmerna, Whalehunting in Nepal och Lekfullheten, lyckades finna intresse hos dåvarande chefen för Moderna museet, som efter en privat visning på museet meddelade en något förvirrad fRa, att dessa skulle ingå i den kommande filmfestival som planerades, Nordisk film 26 mars-10april 1983.

Att släpa med sig Norris projektorn hem på tåget, var inte fullt så jobbigt som det hade varit på ditresan. Glad och stolt slog fRa upp programmet till festivalen och läste att fRas film skulle medverka med två filmer.

Trots detta kunde inte Ante se något publikfrieri i de banalistiska popfilmerna och tvingade in fRa på ett tillfälligt sidospår. Ante skrev således manus till Störd kärlek, en normal spelfilm som genomfördes utan större problem.

Mellan åren 81 – 86 arrangerade och deltog fRa-film i ett antal offentliga visningar. 18dec.81 medverkade man vid en rockkonsert på 88:an i V-ås. 20 mars 82 arrangerade man en egen visning på Bryggis i V-ås. 25 nov.82 premiärvisades filmsviten Ich bin ein pilot på stadsbiblioteket i V-ås.

26 mars-10 april 83 medverkade man på Moderna museets visning av Nordisk film. Okt. 83 var man med i Unifilmcoops filmtävling. 12 april 85 var man förfilm till Twice A Man på Bryggis i V-ås.

2 maj 86 var det åter dags, förfilm åt Danielle Dax på Bryggis i V-ås. Detta var en något splittrad period för fRa-film. Dels visade man de inåtvända banalistiska popfilmerna, bl.a. på Stadsbiblioteket i V-ås, samtidigt som man ställde upp i UNIFILMCOOPs filmtävling i Stockholm med den relativt normala Störd kärlek.

Clas, Ante och fRa inför visningen hos UNIFILMCOOP

Detta hindrade inte att de båda riktningarna rönte framgång var för sig. Filmsviten Ich bin ein pilot blev synnerligen väl emottagen av VLTs Ulla Siljeholm, som gjorde liknelser med filmaren Werner Herzog.

I Stockholm vann fRa-film med sin Störd kärlek. Vi kanske bör påpeka att fRa-film var de enda, förutom UNIFILMCOOP själva, som ställde upp. Således medverkade fyra personer vid denna visning. Tre förvirrade ynglingar från fRa-film samt en förvirrad man från Unifilmcoop. På sidan om arbetet med sviten Ich bin ein pilot så hade fRa och Claes skrivit ett manus till en spelfilm med namnet Gåtlakol, en triller med Signe Zeilich Jensen i huvudrollen som hjältinnan Jane. Claes och Ante medverkar som filmens skurkar. Gåtlakol var nog den mest krävande film fRa genomfört. En orsak till detta var det bråk som utbröt mellan Claes och fRa då man inte var ense om ansvarsfördelningen av regiarbetet. Men filmen blev klar och när så ljudläggningen skulle börja infann sig ett stort problem, det fanns ingen musik, i och för sig en bagatell, men det fanns inte heller någon som ville musiken.

Filmen lades på is.

Istället påbörjade fRa arbetet med nästa stora epos, Nagowakas hågkomst, som skulle komma att sammanfatta och sätta punkt för fRa-films S-8 period. Filmen var en roadmowie i fRas tappning, med Stappler som filmens berättare, nu kallad Nagowaka. Som Nagowakas följeslagerska, Bomtjack i frack, återsåg man Signe Zeilich Jensen. Nagowaka och Bomtjack i frack sammanfördes i filmens senare del med Mikael Poprope, känd figur från Anno 19.00 och Popropes revenge. fRa använde även scener från Gåtlakol, om det var för att göra publiken ännu mer förvirrad eller om det behövdes för handlingen, ska vi låta vara osagt. fRa själv anser att “Nagowakas hågkomst” var det slutgiltiga mästerverket från S-8 perioden. Detta är för övrigt den enda filmen där fRa-films tre leadingladies är samlade. Signe som hade den stora huvudrollen, Anna som sedan kom att dominera fRa-films videoproduktioner och slutligen Anna Pia som dök upp i scener troligtvis tagna från Sinister sisters. Musiken specialskrevs av Conny Olivetti och innehöll även låtar av Dots, Pål och legendariska Snaap Hunter Ensemble.

Efter den inofficiella premiären på Nagowaka, började ett rykte cirkulera att fRa under de senaste åren filmat och färdigställt en spelfilm. Detta skulle ha skett helt på eget initiativ, utan att Ante fanns med och drev på. En anledning till detta kan vara att fRa-film vid denna tidpunkt splittrades, för att centrera all verksamhet till fRa. Enligt ryktet så skulle det röra sig om en psykologisk rysare med Anna Pia i de två huvudrollerna. Filmen lär ha tagit tre till fyra år att färdigställa, mest beroende på fRas problem med den inledande mardrömssekvensen. Bara denna inledande sekvens lär ha filmats om både fem och sex gånger. En gissning är att fRa stoppade filmen pga det brutala innehållet. De som sett en tidig version säger att den påminner om en akustisk version av motorsågsmassakern. Denna tidiga version visades två gånger och gick då under namnet Sinister sisters.

fRa-films övergång från smalfilm till video tog tid. Motståndet får man säga var hårt, speciellt från fRa själv, som direkt inte visste så mycket, men ihärdigt vidhöll S-8:ans överlägsna kvalité. En betydande person vid denna tidpunkt var Per-Axel Gjöres som direkt bidrog till denna övergång till video. Per-Axel arbetade vid Medieverkstan i V-ås och kom i kontakt med fRa då de skulle ljudsätta en utbildningsfilm. Naturligtvis var filmen gjord på S-8 men överförd till video för ljudsättningen. Under arbetet med ljudsättningen och i sina fortsatta kontakter med Per-Axel, så övertygades fRa om fördelarna med video. Under samma period sorterade fRa bort en del gamla influenser, övertygades om alkoholens inflytande på den kreativa processen och utforskade diverse filmtekniska begrepp, såsom tiltning, steadycam och 360 graders panoreringar… I kombination med alkohol blir resultatet synnerligen avantgardistiskt.. Våren 88 påbörjade således den omvände fRa sin första videoproduktion vid Medieverkstan i V-ås. Video- en fRafilm som produktionen hette, var bildsättning av ett musikstycke komponerat av Pål Janson. Bilderna samplade (stal) fRa från befintliga långfilmer och tv-serier, som sedan bearbetades till oigenkännlighet, så att de passade till Påls musik. Slutresultatet uppskattades av de flesta men det var få som till fullo uppskattade Påls musik. fRa bestämde att åter ta kontakt med Conny Olivetti. Tillsammans med Olivetti gick fRa igenom hans digra produktion av låtar och ljud och valde ut fem stycken som ansågs passa den nya videokollektionen. Manus skrevs utifrån musiken och man började se sig om efter lämpliga aktörer och aktriser för de olika rollerna. Rollen som arab och rocksångare gick till Per-Axel Gjöres. Videon hette Any day. Man fortsatte med den form som grundlades under S-8 perioden. Alla videofilmer producerades för en speciell videokollektion. Månlandningssekvensen och singing head avsnittet var en samproduktion mellan Per-Axel och fRa.

Ackel förbereder månlandningsscenen.

 

I november 1988 medverkade fRa-film för första gången sedan UNIFILMCOOP, i en filmtävling, nämligen Västerås filmfestival. Any day fick juryns specialpris och fRa blev brutalt medveten om det tvivelaktiga nöjet att medverka i en filmtävling. Under efterfesten fick nämligen fRa veta att det endast var en person i juryn som uppskattade videon och således tvingade fram ett specialpris, de andra var helt oförstående, men gav vika för entusiasmen hos denna jurymedlem. De kommande filmtävlingarna skulle bara förstärka detta första intryck. Per-Axel bidrog även med film mtrl. till She put on red, och svarade så gott som själv för den avslutande sekvensen där man skulle lägga eftertexterna. Videokollektionens namn blev The little french maid, och husan själv spelades av Anna som var med i ytterliggare tre videor. Anna kom att framstå som fRa-films nya leading lady.

Då arbetet med French maid tagit både tid och kraft så var en kreativ paus nödvändig. fRa lämnade redigeringen i slutet av januari 1989 för att ladda batterierna. Ett kort möte med herr Olivetti var dock oundvikligt och snart var de båda sysselsatta med att välja nya låtar och skriva manus utifrån dessa. Bland annat kontaktade man Anna för en ny stor roll.

Anna lyssnar på fRa-films planer för lady Jane serien.

Man planerade en serie filmer baserade på stumfilmens cliffhangerserier, med Anna i rollen som hjältinnan lady Jane och Claes Jonsson som den galne professorn. Idén med Claes föll då denna man begav sig ut på en jorden runt resa. Då det var ont om tid och fRa ville ha en så liten produktionsstab som möjligt, beslöt han att spela rollen själv.

Inspelningen av den första filmen i serien, Perils of lady Jane, episode four- On a larger scale, påbörjades i slutet av april och fortsatte fram till oktober samma år. Trots att ett manus fanns till hands så var det en mödosam inspelning. Det var först i redigeringen som fRa visste om det filmade materialet passade till musiken. Detta arbetssätt bidrog till att en uppsjö av olika scenvarianter filmades. Fragment eller delar av scener kanske passade till ett helt annat ställe än vad som planerats från början. Anledningen till detta arbetssätt var den eviga jakten på den perfekta syntesen mellan bild och ljud som påbörjades för 15 år sedan. Filmen rönte inga större framgångar i de filmfestivaler den medverkade i, men efter att varit med i SSOV så utsågs den som en av de filmer som fick representera Sverige i Unica-festivalen som detta år, 1990, skulle hållas i V-ås. Vid visningen möttes filmen av en kompakt tystnad med några pliktskyldiga applåder från ett fåtal. fRa själv upplevde det som publiken ställde sig helt frågande till det som visats. Men belöningen skulle komma från ett helt annat håll. Någon timme efter visningen av de svenska bidragen kontaktades fRa av en representant från Nordic Channel (nuvarande TV5). Man ville ha tillstånd att visa ett utdrag från Perils i sitt kommande reportage från festivalen.

När det sedan gick upp för fRa att Perils var det enda svenska bidrag man var intresserad av, så var glädjen trots allt ganska stor. Perils of lady Jane, episode four – On a larger scale blev således den första satellitburna fRa filmen. I episod sex, som kom att vinna konstvideoklassen i Västerås 1991, skrev Ante manuset till den inledande mardrömsscen som kom att orsaka sånt rabalder vid SSOvs festival året därpå. En av jurymedlemmarna förfasade sig över just denna inledande scen samt filmens kvinnosyn i övrigt. fRa som medverkade vid denna visningen ombads att ge sin syn på det hela. Detta var inte lätt med tanke på fRa-films policy. “Det är upp till var och en att ge sin tolkning av filmen man ser. Och ingen tolkning är fel.” Detta är ju själva grundtanken bakom fRa-film.

Samtidigt som man arbetade på lady Jane filmen pågick arbetet med de övriga videorna till den kommande videokollektionen. B.la så återupptog fRa sammarbetet med Ante. Resultatet blev en enminutare som rönte vissa framgångar i minutcupen och sedemera utsågs att representera Sverige i Unicafestivalens internationella minutcup. Ante medverkade även i produktionen av Perils of lady Jane, episode 5 – Revenge, där han ansvarade för regin samt en del av kameraarbetet. Videokollektionen döptes till Rub your nose with my Eskimo, och trots att fRa själv var färdig med sitt arbete, så skulle det dröja ytterliggare två år innan kollektionen färdigställdes. Orsaken till detta var nämligen att PerAxel Gjöres erbjudits att bildsätta en av Olivettis låtar. Låten som Olivetti lämnade ifrån sig var den mycket uppskattade Gordon from ghost city. Det bör påpekas att denna video har än i dag inte kommit in till fRa-film. Året som följde famlade fRa runt i ett konstnärligt vakuum. Förutsättningarna förändrades då stadens kulturellt inkompetenta politiker lade ner Medieverkstan. Verksamheten förändrades till något som kom att heta lokal tv verkstan under några år. fRa befann sig således i den intressanta situationen att behöva betala för redigeringstid, något som ställer helt andra krav på planeringen av produktioner. Det skulle dröja ända till januari 93 innan fRa hittade ett arbetssätt som fungerade. 1992 ägnades åt diverse filmuppdrag för en blygsam kundkrets. Bland annat så producerades en presentationsvideo för de två Västeråskonstnärerna Stig Fröberg och Catharina Warme. Musik av herr Olivetti, naturligtvis.

fRa involverade sig även i LMCs tv program BRUS, men var bara med under ett program. fRa lyckades, dock ej medvetet, sätta så pass stor prägel på programmet att varken tittare eller LMCs egen produktionsstab uppskattade resultatet. Programmet lades ner. Simon Ydhag som tidigare arbetat på Medieverkstan, ansvarade nu för LMC video och tog kontakt med fRa för en eventuell samproduktion. Simon filmade och fRa redigerade till Olivettis specialskrivna musik. Resultatet, Såg går igen blev en triumf för Conny Olivetti, då denne tongalne man vann pris för bästa filmmusik i 1992 års upplaga av Västerås filmfestival.

Saw

En idé som länge cirkulerat inom fRa-film var att producera ambient videor. I januari 94 påbörjades arbetet med den nya kollektionen som bar det utmanande namnet “Ambient maid pussybility”. Det som bromsat projektet var den uppenbara risken att framstå som dåliga kopior av Brian Eno. Att gå i någon annans fotspår har aldrig tilltalat fRa-film, men då man redan från början arbetat med minimalism, så framstog idén som ytterst tilltalande. Den bärande idén var att bygga filmerna på en enda tagning där bilden hela tiden förändrades.Man hade redan gjort ett lyckat försök på Rub your nose… kollektionen med Frog city. I mitten på februari var man klar med 6 stycken videor. Ytterligare några idéer skulle tillkomma, b.la. planerades en filmning med Anna Lind som skulle ingå i textintrot. Arbetet med de ambient videor som påbörjades kom att ta längre tid än planerat. Den främsta orsaken var att det tog lång tid att få fram hållbara scener som skulle fungera. För att fördriva tiden mellan arbetet med dessa scener så började fRa arbeta med en ny kollektion. Arbetsnamnet blev Erotic Error In The Attic . Detta skulle bli den första videokollektionen som inte enbart byggdes på musik av Conny Olivetti. Ljudspåret byggdes upp av både gammalt och nytt. Bland annat en överbliven låt från The little french maid kollektionen, Chant for absent lovers, och en väldigt tidig låt av Olivetti där fRa själv bidrar med vokala insatser. I övrigt finner vi bidrag från Pål, Dots, Snaap Hunter Ensemble samt bandet som Olivetti börjat spela med, Callboys from Cairo. fRa själv ser denna kollektion som en renodling av det bild och ljudspråk som finslipats sedan de första smalfilmerna. Som helhet kunde man märka en viss dragning mot den traditionella musikvideon när det gäller form och bildspråk. Erotic Error färdigställdes dock aldrig. Någon direkt förklaring till detta gavs aldrig. Troligtvis var fRa inte nöjd med resultatet då kraven på de egna produktionerna ökade i takt med fRa-films utveckling som nu gick snabbare än själva färdigställandet av en kollektion. Istället började en kollektion som kom att gå under namnet Evil Jam att färdigställas. Med all säkerhet så byggdes den upp av videor från Erotic kollektionen. Videor som ansågs hålla mot de nu så högt ställda kraven. Evil Jam kom att färdigställas under 1995. Samtidigt producerade fRa en video med namnet Siberian Transistor Woman.

Arbetet med Siberian Transistor Woman skedde i samarbete med Maria från filmföreningen Sandy. Ett samarbete som även kom att innehålla bidrag från Mystomtefilm. Från första provredigeringen så var fRa övertygad om att det var en vinnarfilm man arbetade med. Det blev således ingen större överraskning för fRa då STW gick och vann experimentfilmklassen i 1995 års upplaga av Västerås filmfestival.

Efter Siberian filmen så hamnade fRa i ett kreativt vakum. Han har själv beskrivit det som att allt var lönlöst, det fanns helt enkelt ingen drivkraft längre. Nog för att det gjordes filmer, men ingen produktion kunde leva upp till den höga standard som Siberian filmen hade satt för framtida produktioner. Under en femårsperiod, 1996 – 2001, producerades endast en film. Say Uncle som filmen heter var den enda produktionen som levde upp till de högt ställda kraven. Men trots att filmen släpptes var fRa tveksam och inte särskilt nöjd med den, det är först på senare år som fRa insett att den är bra. Det gjordes en directors cut av första lady Janefilmen där Olivetti samplade sig själv och rekonstruerade ljudspåret, ljud för ljud, och fRa själv använde en del tagningar som blivit över, eller som var för vågade för att användas i originalversionen. Under denna femårsperiod lanserades även denna site.

Ett tappert försök till en traditionell spelfilm gjordes under 1998.

Under 1997 och 1998 påbörjade man ett projekt man närmast kan beskriva som ett sidospår till lady Jane filmerna. Denna gång handlar det om en ofrivillig hjältinna i verkligheten som genom att hyra en video, Perils of lady Jane, konfronteras med figurerna från dessa filmer. Fiction blandas med verkligheten…….Storyn i korthet handlar om att professorns högra hand, DOM, är ute efter hämnd på lady Jane, eftersom professorn omkom i den konflikt med utomjordingar som avslutade ep.6. Problemet är bara att lady Jane också omkom vid denna konfrontation. Endast hennes ben är oskadda.(vad annars?) Man söker nu efter lämplig överkropp . Vi vet att det låter helt otroligt knäppt, men kom ihåg att det är en fRa-film vi pratar om. Manus skrevs klart under hösten 97 och filmningarna påbörjades under våren 98. När man var färdig med de inplanerade filmningarna så insåg fRa att det skulle behövas lite omtagningar. Man var överens om att vänta med dessa till hösten. Under sommaren hände diverse saker som fRa inte rår över och man står nu med en ofullständig film samt skådespelerska som försvunnit. Denna filminspelning är intressant ur flera perspektiv. Det är en spelfilm med dialog och allt som hör därtill vi pratar om. Dessutom så samarbetade fRa med Ante för första gången på väldigt länge.

Under arbetet med Tyngdlösaprojektet, kom fRa i kontakt med en skådespelerska och planer gjordes för ett framtida samarbete. Vad vi förstår så ingår legacyfilmen i dessa planer. Under våren 2001 ansåg fRa att batteriet var färdigladdat, och en synnerligen aktiv period började. Mycket berodde på införskaffandet av egen redigering. Allt blev mycket lättare och således framkom ca 10 nya produktioner under våren. Dessa skulle ha sammanställts till en ny videokollektion, men annat kom emellan. fRa i samarbete med nya medlemmen Tom Hell redigerade Chilly & Leafys video och sedan har vi tyngdlösaprojektet, som kom att pågå under hela hösten. Tyngdlösa är ett samarbete mellan 18 filmare som gjort varsin del i en stor produktion. Idén lades fram av Henrik Möller på Nollbudgetsiten. Mer info om detta projekt på denna site. Tyngdlösa. Efter Tyngdlösa fokuserade fRa-film sin energi på nya filmen om lady Jane, Legacy of lady Jane som färdigställdes under 2003.

Man medverkade också i nya collageprojektet, DDT. Projektet i sig blev aldrig klart. De medverkande gjorde sina filmer men någon sammanställning blev aldrig av. fRa-films bidrag till DDT blev filmen Jag dör som hade framgång i SFV festivalen där den hamnade på tredje plats i amatörklassen, och tävlade sedan för sverige i UNICA-festivalen nere i Prag.

>